Första kapitlet av ”Skymningseld”

För alla er som frågat vad min bok ”Reinkarnatörerna – Skymningseld” egentligen handlar om presenterar jag här den tänkta baksidestexten. Klicka på Läs mer längst ner i inlägget om du också vill läsa första kapitlet.

———————————————————————–

”Vi är en brist i ekvationen. Vi ska inte ens vara här.”

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera.

Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.


Kapitel 1

Alexi Semanov stampade bromsen i höjd med den franska nationalarenan Stade de France. Bilen, en röd Seat Ibiza, gled med skrikande däck in på motorvägsavfartens streckade område, och stannade. Palaver följde. Folk hängde på tutorna och stirrade men Alexi märkte dem inte. Någonstans inne i den vimlande storstaden, mitt bland alla pollos, hade Eldwin Müellers aura flammat upp som en lykta i mörkret. Den hade bara varit synlig för en kort sekund men dess färger och form var nu som inbrända i sinnet på Alexi. Han koncentrerade sig, sökte med sin inre blick och fann snart Eldwin igen. När Eldwin insåg att han var upptäckt djupnade i ett hjärtslag hans auras färger. En reaktion av ren skräck. Alexi sög in luft mellan stängda tänder, skrattade tyst och petade ner blinkersen.

Avfarten var igenkorkad och ingen verkade hågad att släppa in honom. Inbromsningen tidigare var varken glömd eller förlåten. Alexi hade dock märkt att om man bara gjorde saker med full övertygelse här i livet hade andra en tendens att vika sig, och mycket riktigt. När bilen framför körde fram några decimeter tryckte han till på gasen och Seaten hoppade in i luckan.

Övertygelse.

Sedan hjälpte det förstås att Seaten var en hyrbil och att fransosen bakom, som dunkade på tutan i sin himmelsblå Peugeot, var mer rädd om lacken än vad Alexi var.

Himlen lyste ljust blå i öster och citrongul i väster. Stade de France avtecknade sig i skuggor och silhuetter. Det var alldeles för varmt i bilen och den luktade solvarm plast och billig polyester, men Alexi kunde inte sluta le. Varken bilens astmatiska AC eller den vedervärdiga franska rappen på radion kunde sänka hans humör. Alexi dunkade takten på ratten, gungade överdrivet med huvudet och sköt fram hakan som en riktig gangster.

Sedan stängde han av skiten. Någon jävla måtta fick det ändå lov att vara.

Han såg in i bilen framför. Föraren knappade på mobilen, textade säkert till frugan. Kö. Blir sen hem. Sätt inte på sparrisen riktigt än.

Det här var alltså han sällskap den kommande halvtimmen? Tröttkörda förvärvsarbetande fransmän skulle hem till sina familjer, hantera bråkiga barn och uttråkade fruar. Alexi kände en rysning av välbehag över att han inte tillhörde dem, att han inte tillhört dem på över tvåhundra år. Det var förvisso inte alltid så jäkla kul att vara han heller men just nu var det bra, just nu var det fan i mig toppen för han hade letat länge efter Eldwin Müeller och nu hade han äntligen hittat honom.

Mary skulle bli nöjd, mycket nöjd. Kanske skulle hon till och med kalla honom till sig.

Queen Mary! Hail Mary!

Han gungade i sätet som för att tvinga bilen genom den stillastående trafiken. Eldwin skulle vara död innan gryningen, de visste det båda två för Eldwin tillhörde de svaga och Alexi de starka. Han var en jägare, ett rovdjur som finslipat sina instinkter under hundratals år – år som Eldwin Müller slösat bort på böcker och gamla skrifter. Alexi funderade på vad han skulle säga när han dödade Eldwin, för något skulle han säga; bara amatörer dräpte under tystnad. Han försökte alltid skicka med sitt offer några väl valda ord till nästa liv. Det fanns ett stänk av effektsökeri i allt det där, Alexi insåg det, men var det verkligen fel att ta sitt jobb på allvar? Nej, han tyckte inte det, och få tog sitt jobb på större allvar än Alexi Semanov.

Himlen i väster hade blivit dovt orange när Alexi till slut körde upp Ibizans hjul mellan två metallstolpar på trottoaren i skuggan av en överfull plastcontainer. Han fortsatte till fots på kullerstensgatorna, ville springa men hindrades hela tiden av släntrande turister som prompt skulle suga i sig varje uns av Parisromantik. Med lätt kisande ögon betraktade de stenhusens franska balkonger, pekade och suckade, stannade vid varje uteservering för att titta på menyerna. Alexi fick nog. Han sänkte huvudet och började buffla. Med axeln tryckte han till de långsamgångare som inte hade vett att flytta sig, och han lämnade en ström av upprörda utrop bakom sig.

”What the fuck”, sa en storväxt amerikan och på det där sättet som Alexis sort bara kunde, utan att egentligen veta hur, visste han att amerikanen tagit collegeexamen några veckor tidigare och nu var i Europa för första gången med sin flickvän. Alexi såg hur tankar flimrade fram i amerikanens huvud … fuckin french … hur han vägde för och emot, la i den ena vågskålen att han blivit skymfad, att han spelat football på college och var en decimeter längre än den där luggslitna figuren som knuffat till honom – i den andra la han det faktum att det skulle sabba semestern om han blev gripen för misshandel, att hans tjej inte gillade när han slogs (inte ens när han vann) och sedan fanns det något annat där också, något som hörde reptilhjärnan till och som definitivt hörde hemma i vågskålen emot. Alexi vred på huvudet så han kunde se på amerikanen – sedan log han, knappt mer än en ryckning i ena mungipan, och vågskålen märkt emot slog i bordet som om någon fyllt den med bly.

Atta boy, tänkte Alexi.

Dagens skarpa hetta hade mildrats och uteserveringarna var överfulla. Det luktade stekt kött, vitlök och nybakat bröd. Det var september och ett turisttrött Frankrike gjorde sig redo för sista skiftet. Kypare i svarta västar sprang fram och tillbaka mellan borden, balanserande blanka brickor, och lät som stressade grisar – oui, oui, oui. Alexi kunde inte bärga sig tills han var ute ur den här solstekta grytan och tillbaka på vägarna igen, i vilken riktning Eldwin nu skulle peka ut för honom.

Alexi hade skärmat av sin aura men Eldwins läckte som ett såll. Vågor av ångest strömmade från honom och användbara detaljer flöt upp som korkar ur mörkt vatten, som Eldwins hemadress, till exempel.

Sedan fick Alexi syn på honom. Han stod på andra sidan gatan med ryggen mot folkströmmen, hopsjunken och med en attachéväska i handen. Han bar en trenchcoat och en sliten 50-talshatt som var nertryckt så att överdelen av öronen pressades utåt. Det fanns något på förhand besegrat i hans uppenbarelse. I reflektionerna från antikvariatets skyltfönster såg Alexi hur Eldwins underläpp, köttig och grov, hängde ut som på ett tjurigt barn. Han tittade på böckerna men förmodligen utan att se något alls, förmodligen stannade han bara för att titta av gammal vana, förmodligen visste han att det här var dagen då han skulle dö.

Tanken gjorde Alexi upprymd.

Du har redan läst dina sista bok, Eldwin Müller.

Eldwin ryckte till vid tanken, såg åt sidorna men inte bakåt där Alexi passerade förbi, bara ett par meter bort med några turister som skydd. Han skulle kunna döda Eldwin här och nu men det skulle inte Mary gilla. Det fanns både tradition och sunt förnuft att ta hänsyn till. Deras släkte hade alltid verkat i det fördolda, en strategi som tjänat dem väl för även nu, efter flera tusen år, hade de flesta pollos inte en aning om vad som levde mitt ibland dem.

Alexi vek av in i en gränd dit solen inte nådde, där vespor stod travade intill varandra, och fortsatte ut på andra sidan, gick de smala tvärgatorna norrut tills han fram till ett område där gatorna var raka och där inga gränder fanns. Trottoarerna kantades av träd och planteringar, sekelgamla trevåningshus av sandsten stod intill varandra med trappor och räcken av järnsmide. Alexi fann huset han sökte och tog trappstegen i ett enda ivrigt språng. Han tryckte ner handtaget till ekporten och fann utan större förvåning att den var låst. Porttelefonen vid sidan av dörren hade sagt honom så mycket. Han kupade handflatorna kring ansiktet och kikade in genom de smala glasrutorna till vänster om dörren. Han såg ingenting men det påverkade inte hans goda humör. På hälarna släntrade han tillbaka nerför trappan, lutade sig med ena sulan mot väggen, körde händerna i jackfickorna och väntade.

Efter en stund närmade sig en äldre gentleman och hans pejlande blick lät Alexi förstå att det var utanför hans port han stod. Han hade en sådan där liten jycke, en trasselsudd med häftstiftständer och självförtroendet hos en schäfer, i ett koppel. Äff! Äff! Äff! gick jycken på när den fick syn på Alexi. Ett ljud han kunde stå ut med bara för att han lekte med tanken på att stega fram till jycken och sätta in en stenhård vristspark på den, rakt upp i krysset till publikens jubel. Det var inte omöjligt att han skulle göra det när han var klar med Eldwin, som en ren bonus, som en ren jävla välgärning för mänskligheten. Den äldre mannen skyggade med blicken, ryckte i kopplet men utan att få tyst på byrackan. Alexi log brett för att lugna honom men det fick snarare motsatt effekt. Ibland inbillade sig Alexi att speciellt skärpta pollos, som den här gubben till exempel, kunde känna av att Alexi inte var som andra, att han var något mer och inför en sådan vetskap … kunde man verkligen göra annat än att skygga undan med blicken av respekt?

Mannen passerade och Alexi lösgjorde sig från väggen och föll honom i ryggen, bara några steg bakom. Gubben drog upp axlarna som om han förväntade sig ett slag i skallen, kastade en halv blick över axeln som för att få bekräftat att Alexi verkligen gick där bakom honom, obehagligt nära. Uppe på trappan ryckte mannen till i kopplet igen. Alexi breddade leendet och klappade på jackfickan som för att säga att han tappat nyckeln.

”Pardon.”

Gubben visste förstås att det var skitsnack, att Alexi inte hörde hemma i hans fina kåk och att någon av grannarna uppenbarligen var av ”sämre sort” och höll sig med tvivelaktiga vänner, något som förstås skulle tas upp på nästa bostadsrättsföreningsmöte. Mannen slog in koden, sjasade in hunden och försökte sig sedan på en fuling; när han var inne i trapphuset försökte han trycka igen dörren bakom sig men Alexi slog handflatan i dörren så det ekade. Han skakade på huvudet med ett bistert leende och gubben gav till slut slaget förlorat. Han skyndade iväg över stengolvet vidare uppför en bastant stentrappa som vred sig genom dunklet. Jyckens skall ekade och det blev tyst först när en dörr öppnades och sedan stängdes på våningen ovanför. Tystnaden var som bomull i huvudet på Alexi. Han stod vid porten, såg vad Eldwin skulle se när han steg in, och vad han såg var det mörka utrymmet under trappan där bakskärmen på en cykel stack ut.

Det var ett perfekt ställe.

Alexi började le igen.

Han hade väntat under trappan i nästan en timme innan Eldwin behagade dyka upp. Alexi såg honom genom de smala glasrutorna bredvid porten, skymtade hur han flyttade attachéväskan från den ena handen till den andra för att slå in koden. Han ansikte var en stel mask av anspänning. Det surrade till från portens elektriska lås och sedan tryckte Eldwin upp dörren.

Alexis hjärta rusade igång av upphetsning.

Bara några sekunder till nu.

Eldwin bytte tillbaka väskan till högerhanden, skramlade med nycklarna i fickan och gick med sitt tunga huvud böjt mot stengolvet.

Alexi knöt nävarna och laddade upp.

Fingrarna spirrade. Det kröp över händerna och nackhåren reste sig av statisk elektricitet. Knytnävarna flammade upp. Det blå ljuset lyste upp det trånga utrymmet under trappan. Eldwin tvärstannade men ekot av hans steg seglade förbi Alexi, vidare upp i trapphuset där de försvann ut i ingenting.

Det var dags. Alexi klev ut från sitt gömställe.

Han hade räknat med ett snabbt och kliniskt avslut men Eldwin visade sig vara snabb för att vara bokmal. Istället för att få panik och vända om mot porten när Alexi höjde händerna kastade han sig raklång på golvet i samma stund som Alexi laddade ur. Urladdningen lät som ett pistolskott och fick trapphuset skalla av ett metalliskt eko. Energiblixten som sköt ut från Alexis händer strök fram alldeles ovanför ryggen på Eldwin och i det skarpa skenet avtecknade sig hans kropp som en färglös skugga. Porten slets sönder och for ut på gatan i form av pyrande stickor. Eldwin tittade upp. Hatten hade farit av huvudet och låg några meter framför honom med det solkiga svettbandet synligt. Alexi kunde inte hålla sig när han såg Eldwins skräckslagna ansikte; han började skratta. När han knöt händerna för att ladda upp igen kom Eldwin på fötter och den här gången flydde han verkligen genom porten.

Alexi följde efter.

Alexi rättade sig. Eldwin rörde sig väldigt snabbt för att vara bokmal. I timmar hade Alexi jagat honom över taken och varje gång han trott att jakten var över hade Eldwin funnit nya krafter och lagt några tak mellan dem igen. Månen lyste från en sammetsblå kvällshimmel, kluven i två delar av Eiffeltornet som stack upp som hela stadens centrumpjäs. Alexi hade förstått en stund nu att det var dit Eldwin var på väg, men det var knappt han kunde tro det. Var han verkligen så desperat? Så svag att han sökte skydd bland pollos?

Tydligen.

De närmade sig parken som omgav tornet och härifrån måste flykten fortsätta till fots. Eldwin hoppade från det sista plåttaket, tappade balansen och rullade ut på gatan där bilarna fick tvärbromsa. Jagad mellan virrvarret av strålkastare och uppretade signalhorn fortsatte han över vägen, hoppade över räcket till parken där han sprang som en olympisk löpare i riktning mot tornet.

Och Alexi följde efter.

De kom in på den öppna ytan närmast tornet. Det var tjockt med folk, naturligtvis, men det hindrade inte Eldwin från att springa vidare, eller snubbla vidare; han törnade in i folk, stapplade med vevande armar, tog sig fram som en full clown som när som helst skulle besegras av gravitationen och stå på näsan. När han nådde tornet tog han ett språng upp på det – och började klättra. Han förväntade sig kanske att Alexi skulle avbryta jakten när den nu fortsatte på den största scen Paris hade att erbjuda, men det skulle inte ske. Både mentalt och fysiskt var det omöjligt för Alexi att avbryta. Han var en jägare, i varje del av sitt sinne, och jaga var vad jägare gjorde – och han skulle inte ge sig förrän han lagt ned sitt byte. Alexi hoppade upp i stålkonstruktionen och klättrade efter, ignorerade utropen från turisterna som klungade sig tätare nedanför tornet, säkert med telefonerna höjda. Inom några timmar skulle jakten vara ute på internet, det var så det fungerade i den här nya tiden, ett par ögon var lika med ett par miljoner ögon.

Eldwin Müeller, din själviska idiot.

Ju högre upp de klättrade desto kraftigare blev det visslande ljudet från vinden när den passerade genom tornets alla stag och strävor. Något annat som också visslade var Eldwins allt mer ansträngda lungor. Själv låg Alexi på en alldeles lagom arbetspuls, han skulle kunna fortsätta klättra om tornet så försvann upp till månen, men Eldwin hade snart gjort sitt. Han hade levt på reservkrafter och dödsångest den senaste timmen men nu var det snart över.

Det tog slut för Eldwins del när han kravlat upp på den trånga plattformen under tornets topp. Alexi svingade sig upp med oberörd lätthet och fann Eldwin där, flåsande med händerna hängande som vissna liljor över bröstet. Överläppen var krökt i en motbjudande grimas. Omkring dem bredde Paris ut sig som en glittrande matta där Seine avtecknade sig som ett mörkt band i allt det ljusa. Vinden brusade och det var nästan så att Alexi kände tornet svaja under sina fötter. Eldwin flåsade vidare och Alexi lät honom. Eldwin skulle snart dra sitt sista andetag så det här kunde Alexi gott bjuda på. Ingen skulle anklaga honom för att vara okänslig inte. Och så behövde han honom pratbar också, i alla fall i några minuter.

Eldwin hasade sig upp i sittande ställning, fortfarande med munnen vidöppen, visslande som en trasig blåsbälg. Blicken pendlade mellan Alexi och plattformens kant. Alexi väntade till Eldwins andning lugnat ner sig något och sjönk sedan ner på huk framför honom. Eldwin förstod att respiten var över och det var då det hände. Det började som en ryckning i halsen innan han klämde ihop ögonen och tryckte hakan mot bröstet. En nästan ljudlös snyftning hördes. Alexi hade ingen lust att skratta längre, det här var bara för patetiskt. Han fylldes av skam å Eldwins vägnar. Av pollos kunde man räkna med sådant här men inte från en av dem. Alexi hoppades att när han släckt Eldwins själ så skulle den förbli släckt för all evighet. Det fanns ingen plats för sådan här svaghet varken i pollos värld eller deras.

Han grep tag om Eldwins hals och klämde åt. Eldwin gurglade och visade ögonvitorna. Snor rann från näsan.

”Du vet varför jag är här.”

Eldwin sa ingenting, stirrade bara med vattniga ögon och andades i pysande pustar. Han var en ful man, tänkte Alexi, en lärd man. Den sort han alltid hatat.

”Vad kallar han sig för nu?”

Eldwin envisades med sin tystnad. Alexi gladdes åt att Eldwin visade upp i alla fall lite stake men tillfället var illa valt för Alexi behövde sina svar. Han tänkte på en kokplatta med ett vred av bakelit, graderat med vita streck från ett till tio, och sedan vred han upp den till fem. Eldwin spärrade upp ögonen. Lukten av bränt hår steg i slingor runt Alexis hand och Eldwin sparkade med benet.

”Tom Lander! Han kallar sig Tom Lander!”

Alexi nickade, allvarsamt och uppmuntrande. Hans hand var bara en vanlig hand igen men fingertopparna masserade hotfullt senorna och musklerna i Eldwins nacke, påminde honom om att den kunde vara sekunder från att förvandlas till äppelmos.

”Bra. Jättebra. Och var finns Tom Lander nu?”

Edwins blanka ögon fick en udd av trots, som om han resignerat inför sitt öde och insåg att han inte längre hade något att förlora. Alexi log och ruskade honom lätt och kamratligt i halsen.

”Du kommer dö här ikväll, Eldwin Müeller, men hur du gör det står fortfarande i din makt att bestämma. Var är han?”

Alexi vred upp vredet till tio och kokplattan färgades illröd. Eldwin skrek och klöste över Alexis hand. Ögonen tycktes vara på väg ut ur sina hålor.

”Sverige! Han är i Sverige!”

Alexi släppte taget om Eldwins hals som om han själv bränt sig. Han hade fått svaren han kommit för. Han hade gjort vad han skulle för Mary – och det som återstod var enbart för honom. Utsläckandet av själen. Det fanns något oerhört exalterande i att se en livskraftig aura krympa bort i mörkret och sedan helt försvinna, och veta att det skett för att han varit starkare än sin motståndare. Alexi hade utsläckt inte mindre än sjutton själar, de flesta bra mycket mer minnesvärda än Eldwin Müellers, men det förtog inget av det han nu hade framför sig.

Han reste sig och tecknade åt Eldwin att göra det samma. Eldwin lydde åtbörden med huvudet böjt i skam. Han strök sig frånvarande om halsen där ett brännmärke i form av Alexis handflata syntes. Sedan tittade han upp med ett blekt leende.

”Han är inte vaken än. Du hittar honom aldrig.”

Alexi log tillbaka. ”Men tack vare dig kommer jag vara på plats när han väl vaknar. Tack vare dig har Tom Lander inte en chans att undkomma, och nu, Eldwin Müeller – jag lovade dig en smärtfri död och du ska få erfara att jag är en man som står för mitt …”

Plötsligt rusade Eldwin mot plattformens kant. En stöt av ursinne for genom Alexi. Nej du, du ska inte få ta det här ifrån mig.

Han for ut med handen och fick tag i Eldwins arm, ryckte honom till sig och viskade ett enda ord i hans öra:

Brinner…              
Lågor slog upp från Eldwins kläder, slickade uppför halsen och knastrade i håret. En vindby fick elden att braka och fladdra. Vrålande staplade Eldwin mot plattformens kant och välte ut över den.

Nere på marken skrek turisterna och pekade mot den mänskliga facklan som kom fallande genom det silkesljumna mörkret. Ingen av dem såg honom slå i marken, men alla hörde det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.