Om

Henrik Widell,  journalist och författare. Född och uppvuxen i Karlstad, Värmland, men sedan många år tillbaka boende i Stockholms södra förorter.

Lusten att skriva var inget som spirade i skymundan för mig. Nej, snarare slog den ner som en bomb. Allt började med en matthet som smög sig på när vi i klass 8A på Hammarlundens högstadium utanför Karlstad troppade iväg till jullovsavslutningen. Ungefär samtidigt som studierektorn började hamra fram bjällerklang på pianot i aulan kände jag febern bryta ut. Feber första dagen på jullovet! Ack! Bedrövad lommade jag hemåt och värre skulle det bli för det var ingen vanlig förkylning jag fått, utan flunsan, och jag skulle bli sängliggande i över två veckor.

Jag var risig men inte så risig att jag inte hade tid att ha tråkigt. Märk väl, det här var tidigt nittiotal. Det fanns SVT1 och det fanns SVT2.

Och inget internet.

Jag läste bara när jag var tvungen, till skillnad från syrran som var en riktig baddare på att läsa. På sitt rum hade hon en bok och den var ta mig tusan tjockare än Bibeln. Hon hade läst i den i ett halvår och tagit sig igenom nästan halva, en oerhörd bedrift. Bara för att jäklas tänkte jag plocka åt mig boken och läsa förbi hennes hundöra, och hur mycket hon än pressade mig skulle jag aldrig erkänna att jag bläddrat förbi några sidor, men det tänkte jag förstås göra. Jag tänkte bläddra förbi en massa sidor. Men som det blev bläddrade jag inte förbi en enda. Jag fastnade i en värld misstänkt lik vår, men ändå helt annorlunda. Jag var fast i staden Derry, Maine, med den barnamördande clownen Pennywise. Ni som kan er Stephen King har förmodligen redan listat ut att boken i fråga var ”Det”.

Jag plöjde igenom boken på en vecka och när jag stängde den, febrig i dubbel bemärkelse, stirrade jag länge och väl på baksidans författarporträtt och …, kunde helt enkelt inte begripa det. Allt det fantastiska jag just läst och upplevt hade inte funnits innan den här mannen hade hittat på det och skrivit ner det. Tanken som följde svindlade; vad skulle jag kunna skapa? När jag två år senare skickade in mitt första manus fick jag svaret. Skit nedtecknat på papper. Manuset kom tillbaka med vändande post. Under åren som följde skrev jag många fler manus, och blev stadigt bättre, men ändå lyckades de där förbaskade pappersluntorna alltid hitta hem igen som bortsprungna hundar. Det var lite extra motigt när jag fyllde 38 och insåg att jag hade jagat drömmen om utgivning i halva mitt liv och att det kanske trots allt inte var en fråga om när, utan om det skulle hända. Så när Undrentide Förlag hörde av sig och var minst lika begeistrade över min lilla Stephen King-inspirerade historia – Reinkarnatörerna: Skymningseld – som jag själv, var det nog lika delar lättnad som glädje jag kände. Lite speciellt var det också att jag skrev på förlagskontraktet den 22 juli 2015, min fyrtioförsta födelsedag. Förvisso en bit efter halvtid, men, jag tar det.

/Henrik Widell